-

Nu har vi besökt Bryssel tillsammans med expoläraren Christina. Vi ansökte och fick ett stipendium för att vara i Bryssel i tre dagar och bland annat besöka Eu-parlamentet.

Nu till poängen med det här inlägget. Vi bodde på ett hotell som låg i centrum av Bryssel och vi märkte snabbt att det finns en stor kontrast där. Ena delen bestod av vackra glas höghus och företagsbyggnader och shoppinggator andra delen var en annan värld. Som Emma uttryckte det när vi kom dit - Är det här ett U-land? Det kunde man nästan tro i och med att det fanns fler sexshoppar än mataffärer och ett av de första husen vi såg när vi kom ur tunnelbanan var Peep Show och Sexy world. Det här är vardagsmat för människorna där men för oss blåögda svenskar så var det med stum förvåning vi såg prostituerade i vartenda fönster som väntade på att få sällskap, och män som skrek efter oss - Your in business?

Vårt syfte var ju som vanligt att få lite spänning i vardagen och göra något vi normalt inte skulle göra. Vi funderade att gå på någon peep show men vågade inte/ hade inte råd, utan gick istället in i sexshoppar och kollade in deras sjuka utbud av fist-dildos och filmomslag med sjukt roliga namn såsom: One in the pink and one in the stink och Black dicks in white chicks, haha. Underhållande resa och Bryssel sett ur ett nytt perspektiv.

/ Jessica

Har ni märkt att på konserter och festivaler brukar det stå "ovana besökare ska stå vid sidorna eller längre bak" på storbildsskärmar. Anledningen till det är den beryktade moshpitten, som är i mitten av folkhavet, där människor hoppar till musiken, puttas och slåss. Till dem som inte upplevt det här fenomenet låter det väldigt fånigt, men när man väl är där i moshen så är det en befriande känsla. Dessvärre var jag i moshpitten med (såklart) enbart biffiga män i 20-40 års åldern. Jag tycker det var värt både blåmärken, hes röst och tinnitus dagen efter, känslan i moshen slår allt. Tro mig det är värt det!

Från början var moshpits vanligast på punk konserter men är nu mycket populärt även på diverse metal och rock konserter.

Get psyho spelades på Disturbeds konsert i tisdags, kan du tänka dig reaktionerna på en sådan låt?  Alla ställer sig runt i en sjukt stor ring, ingen står i mitten och när musiken drar igång så hoppar alla in och knockar varandra. Alla ni som inte provat eller vågat prova kan jag bara säga, gör det! Känslan är underbar men var beredd på att du kommer inte må lika bra fysiskt dagen efter men det är smällar man får ta.

Det finns ett flertal olika varianter av moshpits, oftast består de av oregelbunden mosh då alla slänger sig mot varandra, men det finns även liknande varianter, cirkelpit, vilket går ut på att springa runt, runt, i en cirkel tills man blir helt yr. Wall of Death är en gemensam manöver då publiken ställer sig som två väggar och sedan springer fort rakt mot den andra sidans vägg.

Det finns många som kritiserar moshpitts i och med att det faktiskt har skett dödsfall och att många tycker att det går att jämföra folk i moshpitts med fotbollshuliganers våld. Jag vet att det är farligt i moshen men samtidigt så är alla schyssta och ramlar någon så blir personen uppdragen på några sekunder. Det är otryggheten som lockar men samtidigt är det ganska skönt att veta att man inte blir ihjältrampad (i alla fall inte på en konsert i Sverige). Det är förståligt att många får bilden av att fotbollshuliganer och människor i moshpitts använder våld i samma syfte, men faktum är att i moshen så vill (de flesta) inte skada någon utan leva in i musiken och artisternas budskap.

Jag vill gärna höra om dina åsikter, positiva eller negativa om moshpits. Dessutom om dina upplevelser och om du kanske har en moshpit-historia att dela med dig av. Rock on.

/Jessica

Jag var rätt stöddig den där dagen då vi skulle besöka tropikariet "vaddå en liten orm är väl inte speciellt farligt" Jag har aldrig tidigare varit skraj för ormar då spindlar har varit min fobi men detta skulle ändras.

Vi började med att gå en runda runt tropikariet för att kolla på alla andra djur. Lemurerna var väldigt intressanta så där stannade vi lite längre. Spindlarna sprang jag förbi som vanligt.

Sedan var det då det där mötet med ormen. Direkt när jag såg den blev jag rädd. Den var inte stor eller skräckinjagande utan bara liten, slibbig och ettrig.  Den var som en mask på steroider. Och det var nog den där ettrigheten som gjorde mig lite rädd, den var överallt hela tiden.

På de andra tjejerna var den långt ifrån huvudet när den var på deras axlar och det var ju helt okej då att få den för nära huvudet var min största rädsla. Men då när det var min tur så kände jag hur min kropp började skaka och jag blev skit nervös. Ormen sattes på mina axlar men när jag kände hur nära dess huvud var mitt så fick jag panik och sa till dem att ta bort den. Jag som hade känt mig så stöddig och orädd kände mig nu som en riktig mes. Men jag är glad att jag gjort det och jag kan alltid skryta att jag faktiskt haft en orm om axlarna, även fast det bara var i 5 sekunder.

Jag kan bara beskriva den här upplevelsen med ett enda ord och det är LYCKA! Jag kände mig så fantastiskt upprymd, det var nog endorfinerna som slog till. Bara förväntningarna innan var en del av upplevelsen. Jag kan faktiskt inte minnas ett annat tillfälle den senaste tiden som jag varit i ren och skär extas. Det som gjorde min lycka så fullständig var att jag fick slänga mig ut från ett flygplan 4000 meter upp i luften och falla i 200 km i timmen.

Det är något som jag starkt rekommenderar och jag tror att både jag och Charlotte som prövade på den här upplevelsen kommer prova på det igen. Jag har kollat på olika kursen man kan gå för att själv kunna slänga sig ut ur planet. Frågan som både jag och Charlotte ställer oss är, om vi när vi faller där i luften verkligen kommer dra i handtaget som utlöser fallskärmen. Vi litar kanske inte på oss själva tillräckligt mycket? Det återstår och se. Nu är det bara att börja spara ihop pengar för att kunna gå kursen. Fallskärmshoppning är inte det billigaste och det är kanske det som hindrar oss mest.